Shop

Latest Followers:

Bokprofil- Uhrstafen

Bokprofil- Uhrstafen
click to view images (1)

Jag, Ylva har nu skrivit min första "novell" som handlar om den första runmagikern, Uhr, hans berättelse genom skapandet av de 25 runorna.
Detta är ingen bok som mina andra, visst du kommer att lära dig om runor men det behöver inte vara ditt intresse (däremot kan det bli) boken är mer en berättelse.

Uhrstafen är en novell med grunden om livet, symboler, karma, själsliga val, utmaningar och växande, relationer, färger, lite av den fornnordiska symboliken. Det genom liv och död i en historia om Uhr, den första individen när Midgård återskapades. Historien handlar om Uhrs resa i att skapa runor, hans kvinnor, de tre nornorna, hans själsfrände, hans tre flickor men även andra fornnordiska individer.  

Följ Uhr, den första runmagiker från den tomma runan genom alla runorna till den fulla runan. Varje kapitel bygger på en runa.

Uhr skapades av ett frö av Yggdrasil. Han växer upp i en ispelare, skapar ett liv med de tre nornorna (de första häxorna). De får döttrar, skapar Midgård; Östan, Sunnan, Västan och Nordan samt Is-land.

Om du är intresserad av runor eller kanske inte ens har tänkt på alla de fascinerande egenskaper som finns i symboliken av dem kommer du troligen att finna att livet även i nutid har med sig lärdomar för utvecklingen av livet.

Du behöver inte vara intresserad av runor för att följa den spännande berättelsen (som en del jämfört med en ”Sagan om Isfolket”) i nyandlig fantasyversion genom den första tiden av Jordens skapande. Om du är intresserad av spådomskonst, runor, Tarot, magi då är troligen denna bok en intressant och underhållande läsning för dig.

Här under följer en del utdrag ur boken, vill du inte veta i förväg vad som sker efter vägen, då bokar du in denna bokprofil för att börja från början.


orginal.jpg"Från begynnelsen fanns intet, men intet var även det som var alltet, bara ännu inte upplevt. Ordet utan språk, allt det som kan skapas men samtidigt avslutas."

"Det är nu som allt är stilla, allt det som är det är. En blixt i form av ett Z slog ner, skapade vibrationer som fortplantade sig över jordens mark, vibrationerna skapade grönska, men även jordig mark, det djupa blåa vattnet, områden som sträckte sig ut över vidderna som att det aldrig fanns någon ände."

"Mitt i alltet uppsteg ett träd upp från jorden, trädet, det eviga livet. Det trängde sig uppåt, grenar spreds ut, på dem spreds löv, de stretade uppåt, utåt, nedåt, de rasslade om löven, det grönskade lövverket spred ut sin prakt. Längst ner vid trädets rötter formades tre kroppar av jorden, i var och en av kropparna for energi ner, det blixtrade i rött, grönt, blått. De tre kvinnorna som skapats ur jorden tog ett steg framåt, frigjorde sig från marken. De höjde sina armar mot skyn, drog ner dem mot knäna tre gånger i en tacksägelseritual. De var fullbordade, så som Ordet hade talat. Ordet hade även stärkt deras magiska krafter, de behövde bara tänka, vara i känslan av tanken för att skapa vad de än önskade."

"Innan hade de tre kvinnorna varit framstående häxor i den tidigare cykeln av liv, de hade blivit lovade när kriget raserade allt att åter uppstå i en ny form, de var de som skulle dana nytt liv. Ordet var deras gud, deras mästare som var allt eller inget, medvetande om alltet, liv och död. Ordet visade sig aldrig eftersom Ordet var allt eller inget, Ordet fanns överallt, visade sig genom det talade orden."

"Varde dig Uhr, Ordets skapelse, hälsade nornorna. Vi är dina vägledare, grunden för allt du skapar."

"Uhr såg på Urd, hon med den vilda blicken, djupa mörka ögon med stjärnstoft i, det mörka håret som svepte om henne, han såg vidare på Verdandi, den rödhåriga med ögon som var djupt blåa, vidare till Skuld med sitt ljusa hår, med skiftningar i ögonen av bruna toner som jorden framför honom. Han kände en längtan som växte sig starkare av lust, en inre kraft som han ännu inte behärskade."

"Uhr upplevde ett inre välbefinnande, den av lust, det var som en inre urkraft drev honom att känna kontakt med nornorna, de var som han, i alla fall liknande. Han tog tag i Urd som smälte in i hans famn, han kände hennes hår mot hela sin kropp, det svarta håret böljande ner, följde hennes linjer. Han rörde vid håret hennes hår, tvinnade det mellan sina fingrar, upplevde känslan liknande vattnets flöde när håret rörde sig. Med den andra handens fingrar följde han instinktivt hennes läppars linjer, de var mjuka, nu var den upplevelsen befäst. Han förde ett finger i mot hennes mun, lyfte på hennes läppar, följde tändernas rader, hans finger rörde sig i hennes mun, han följde känslan, den blev intensivare när hon formade sin tunga runt hans finger."

"Han drog efter andan, ut kom hans första suck, han drog ut sitt finger, förde sin mun mot hennes som öppnades när han förde in sin tunga, smaken var salt, han kände sig för först trevande tills en lustkänsla fyllde honom, tungorna lekte med varandra, hans lust blev starkare."

 "Marken började luta neråt, han såg något längre fram, framför vattnet som mötte honom.  Det var skuggan av ett träd, eller bara formen? Han såg ingen krona utan bara det som liknade en stam. Lupus började morra, men Uhrs nyfikenhet drev honom framåt. Han såg vattnet framför sig som lyste blått, det hade en annan ton än skyn men färgerna mötte varandra som om de flöt samman."

”Något formade sig på det som kunde vara ett träd, när han närmade sig såg han att det var resterna av någon som liknande honom själv, huden var borta från ansiktet, kraniet lyste vitt, men var kluvet i mitten. En arm, den högra var fast med rep mellan några grenar, nu såg Uhr att det en gång hade varit ett träd, men nu murket av tidens gång. Lupus morrade allt mer, reste ragg, drog ner sin kropp, beredd till attack."

"Urd slutade spinna, nornorna lyssnade, något skedde utanför stugan, de avslutade sina sysslor, klev utanför dörren fann där Uhr sittandes med sitt svärd, ristande in runor i marken. De såg på vad som skedde, där han ristade urstaven, Iss blev marken täckt av frost, bredvid där han ristat in urstaven Iss med strecket bundet neråt var det som en stråla från ovan som hällde ner vatten, den sista runan där allt växlade mellan det gröna på marken till vitt av frost till blött av vattnet för att fortsätta att växla till dess Uhr la sin hand över Naudrunans ristning där allt blev till ånga, för att så småningom bli ett eldklot som rörde sig i vattnet."

"Uhr tittade på Lupus som nu mötte hans ögon, Lupus mötte hans blick, såg de grönskimrande ögonen hos sin ledare, de var ett, för även det gula skimret fanns där hos Uhr. Han ruskade i Lupus päls, sa stanna, Uhr reste sig upp gick bort mot nornorna. De var alla blöta av vattnet över hela deras kroppar, det var Skulds tur att få håret hållet medan Verdandi stänkte vatten över henne, Verdandi hivade upp sitt kärl, hällde vattnet över Skuld, det rann ner över hennes axlar, över hennes barm, där bröstvårtorna hårdnade av kylan, över hennes mage, ner mot hennes djup."

 "Uhr sjönk ner i sanden, blodet rann från hans öga, när han lyfte handen för att lägga handen över fann han att ett finger var vridet, han vred det tillbaka, smärtan fick honom att ge ut ett vrål, i övrigt var det tyst."

” Korparna kraxade, de hade flugit före honom, deras vingslag var snabbare än hans steg. Uhr slog sig ner för att berätta om sin händelse, när han var klar, räckte Urd fram sin hand. I hennes hand vilade en runa som de hade skapat. Korparna hade förmedlat en del av det som skett, de visste att det var tid nu för att fästa Uhrs erfarenhet i en runa. Den runan som han nu bar på sin högra handled som ett minne av mötet av sitt andra jag, sin skugga.”

” Detta hade varit värre än Mara. Han förstod inte hur kunde han låta lusten kontrollera honom. Tiden fanns fortfarande inte, men han fann sig bli allt starkare, han kom upp på knä, han kom upp på benen. Såg ner på sitt organ som var blodfärgat, kände avsmaken medan energin i grottan ändrades, blev ljusare till orange.”

” Uhr föll in i självömkan, hur kunde han vara så dum? Han vände ryggen till skuggan, han kunde inte göra honom mer ont än vad han hade själv, för han orkade inte ens lyfta armarna för ett sista slag. Skuggan gled in i Uhr, där satt Uhr med sin smärta, han led, hans självkänsla var låg, han avskydde sig själv för att han hade fallit i fällan, men varför hade färgen ändrats?”

"Hel höll upp ett kärl med vatten ”Se, sa hon, du kan se vad dina barn gör.” Uhr släppte tankarna på sig själv även om smärtan var outhärdlig tog nyfikenheten över samt en tanke på att när han var klar skulle de minsann få höra om hans bravader. Han såg de tre flickorna leka, de var runt brunnen, Ylva klättrade upp på kanten, sa att som sin far kunde undinerna ge henne luft, hon kunde minsann andas i vatten. Hel sa ”din enda väg ut härifrån är om hon ramlar i och drunknar, ett liv för ett liv.”

” Där satt han, naken med handen om, beundrandes sin mandom, han hade en lustkänsla men inte den som rev i honom. Utan mer av välbefinnande som att han kände sig starkare än innan. Minnena av Hel kom tillbaka men denna gång kunde han i sitt inre se det på avstånd, det var inget som skapade känslor av självförakt längre. "

"Jag är jag, tänkte han, mitt namn är Uhr. Då såg han utan att han själv agerade hur ett ärr trädde fram på hans vänstra handled, en runa skapades utan att han själv ristat in den. Det var urstaven med en halv stav snett ner samt sedan ytterligare en stav rakt ner. Issaz. Laguz med en stav till, tre stavar, hans medvetande, hans känsla, hans agerande. Han sa högre, tydligare ”Jag är Uhr.”

” Nere hos Hel var Loke förbittrad, han kunde skåda i brunnen att individerna skapade, de var samman som om inget ont drabbat dem. Hans magnifika plan om att slå split, skapa kaos i vem som gick att lita på, den hade de inte fallit in i. Han kunde inte skåda uppåt, han visste inte vad Odin och de andra gudarna gjorde. Odin hade nog inte talat om var han sänt Loke men en dag skulle han visa dem vem det var som var guden. Hel i all ära, blod, fallna gudar och krigare samt några förfallna kvinnor var en del av det som fanns men som inte längre roade. Loke var uttråkad, han ville att de skulle se honom. ”

” De samtalade om livet, om den kommande jorden, om människorna, om döden, minnen, vad som var siat. Tarok berättade att hans folk från början kom från Utgård, när Ragnarök svepte över, hade några av hans förfäder med Frejas hjälp tagit sig därifrån. De hade funnit denna plats, en grönskande ö mitt i havet där de slagit sig ner. De väntade nu på det som skulle skapas där de var en del av all kunskap.”

” De passerade åtta större stenar, den närmast havet hade varit lila, för att sedan bli mörklila, blå, grön, gul, orange, röd, mörkare röd som en blandning mellan hav och himmel. Där fanns en boning som gnistrade i solen, den var utan färg men alla färgerna speglades i den. Luna tänkte tillbaka på sitt hem, det förstenade trädet som grund, hematiterna, granaterna, men detta var lättare stenar i sin energi. 
De gick in i boningen som hade formen av en pyramid, stenarna hade slutat att rulla eller ge en bild av att de rörde sig. De kom in i en stor sal där allt mot skyn var öppet, den blå färgen från skyn togs upp i kristallerna, skapade en känsla av att befinna sig i skyn.”

” Runa drömde, hon svävade iväg men framåt, som om hon var i tiden som inte ännu varit. Hon såg människor, hon såg boningar som var stora, höga, vägar som var breda, hästar, vagnar. I allt detta kändes det som hon virvlade runt. Hon hamnade i en stor boning, det var liv överallt, det var en låda framför henne med det vackraste smycke hon sett. 
Det var en skalbagge, med vingar med en rund cirkel ovanför. Den var i en färg mellan blått och grönt, cirkeln var gul som solen, vingarna var i blått, svagt röd samt samma färg som skalbaggen. När hon såg smycket kände hon att det var hennes, vad gjorde det här, var befann hon sig? Hon sträckte ut handen i drömmen för att plocka upp smycket, men något hårt var i vägen, som hårt vatten. Hon kunde inte komma förbi, ta i smycket, hon kände en sorg inom sig. ”

” Uhr ställde sig upp, han såg att skuggan föll över Nordan, det var alltså mitt på dagen, de skulle träffas här då, lika bra att han satt kvar. Först kom Runa, i sin längtan trodde Uhr först att det var Freja, men ingen katt vid hennes sida, Lupus låg stilla vid hans sida. Runa ställde sig framför Uhr, bad honom räcka ut sin hand, i den la hon Reidiz. Uhr såg på runan, den som han inte hade haft en tanke på i allt som skett, glädjen över att de var hemma. Hans första runa som han själv inte skapat, men hon hade lämnat den utan att fylla i blod. Han tog fram sitt svärd, stack sig i fingret, droppade ner det i runan.”

” Det var mörkt omkring dem, solen hade gått i vila. Framför dem stod två människor, de såg ut som Uhr, resliga, ljusa med blont hår med flätor, skägg. De böjde sig för Uhr och flickorna. 
”Som det är siat” sa en av dem.
Uhr och flickorna såg på varandra. 
”Var hälsade till Island, Odins skapelser.” 

”Jag är Njord. Frejas fader. Förpassad hit av Loke tillsammans med Forsete.” 
Island? Detta var ett rike, de hade haft en uppgift som de inte vetat om. De trodde att allt var en resa genom runorna, vilket det kanske var, eller att det var det som vägledde dem hit. Frejas far, det var alltså en gud, en av asarna, Uhr kände till berättelsen om Forsete, han var den som hade skapat rättvisa bland gudarna.”


I bokform A5 296 sidor. På denna bokprofil kommer även boken i ljud framöver.

Bläddra i boken, läs tre kapitel >>>


Information: När du bokar en bokprofil, skicka ett mail till ylvatrollstierna@hotmail.com för att fortare få tillgång till boksidan. OBS! Bokprofilen innehåller de texter som du ser på bokprofilens första sida, motsvarande bokens innehåll.

Tags